markus skrev:Du får nog tänka ett steg längre. Jag håller med om att skillnaden beror på en minskad spridning, men.. hur skapar man en minskad spridning? JO: inteferens (utom i HF området..).
Jo, spridningskontrollen i de lägre passbanden skapas genom interferens. När man staplar en massa högtalare, vilka reproducerar samma frekvensområde, på varandra i vertikalled så minskar den vertikala spridningen på grund av att de enskilda ljudkällorna är ur fas med varandra off-axis i vertikalplanet.
Ett längre (högre) array betyder smalare spridning och därmed ökar känsligheten on-axis. Sanningen är dock att det bara är HF''en som beter sig som ett linearray vid några större avstånd. Det går rätt fort avståndsmässigt att tappa LA-beteendet i lägre register i och med att våglängderna blir så långa att arrayet inte längre kontrollerar dem spridningsmässigt (om man inte har ett opraktiskt långt array). Ljudbilden hålls dock konstant genom att man endast hör delar av arrayets HF och att den avtar pga luftförlusten.
Att man får interferens när man står "under arrayet" stämmer dock inte riktigt. Kurvaturen på de nedre elementen i ett array bestämmer hur långt närfältet sträcker sig och gör att du, med ett rätt riggat array, står precis utanför närfältet (där man vill ha lyssnaren) även om du står väldigt nära scenen. Högre upp i arrayet minskar kurvaturen, känsligheten ökar och närfältet sträcker sig längre.
Att det skulle bli interferens i horisontalled med flera element i bredd som reproducerar samma frekvens är inte nödvändigtvis sant. Det beror helt på hur långt isär de sitter och vid vilken frekvens de delas uppåt.
Att man inte kan åstadkomma samma resultat på långa avstånd med PS-array är inte heller sant. Det handlar bara om att rikta HF-energin tillräckligt mycket för att kompensera för luftförlusten. Smalstråliga horn med högt ljudtryck riktade mot det bakre området man vill täcka ger nästan samma resultat. Att med olika gain på olika delar av arrayet styra ljudtrycket så att det blir jämnare har man gjort länge. (Naturnigtvis är delaysystem en annan väg, men det räknas väl närmast som fusk i sammanhanget).
Skillnaden är att man fortfarande har den horisontella interferensen mellan ljudkällorna att ta hänsyn till. Och det är här den stora vinsten med line-array kommer in i bilden, att man får en konstant frekvensgång i horisontalled. Folk rör sig nämligen mycket mer i horisontalled och uttfattar skillnaderna i frekvensgång mycket mer i horisontalled i och med att PA''t hänger till höger och vänster om scenen samtidigt som öronen också sitter på höger och vänster sida om huvudet.
Att ljudteknikern kan stå vid mixplats och veta att de förändringar han gör kommer att låta likadant oavsett var man står i horisontalled är den riktigt stora vinsten med LA. Sedan finns det andra vinster och förluster med bägge systemen i olika applikationer. Det är därför jag (och många andra) anser att line-array inte är lösningen på alla problem, utan ett PS-array i många fall fortfarande kan överträffa ett line-array.