Ljudoljus.net

Hej!
Det är så att jag valt att skriva om skillnaden mellan uppmickning av trummor i live och studiosituationer.
Fördelar och nackdelar.

Vad för sorts mikrofoner man använder för studio och varför man inte använder dom i livesituationer och tvärtom.
Behöver lite hjälp och tips och råd om vad jag kan skriva om.

Vilka punkter jag ska ha med och vad är det jag ska tänka på och utveckla?
det här är ett projektarbete till min skola på SAE och har inte mycket tid att skriva heller.

Tack!

Det jag framför allt skulle ta upp, vilket också är en stor del av mikrofonval och placering, är att live har man en rundgångströskel att kämpa mot och att allt på en skramlig scen slaskar in i alla mikar, vilket man inte har problem med i en studio.

Live handlar det ju oftsat om att få miken så nära källan som möjligt och i värsta fall gatea skiten ur det för att klara sig igenom giget och ha nån som helst kontroll över mixen

Tack så mycket Hasse. Mycket användbar information. Nu har jag något att kunna inrikta mig i:
Skulle du också kunna ge alternativa mikrofoner för live och studio? eller vilka mikrofoner man inte använder live fast man gör det i studio?...

Jag jobbar inte i studio, så jag har inte så bra koll på den världen, men rörmikar och bandmikar är väl exempel på sånt man sällan ser på en livescen, medans de används ganska flitigt i studio. Det finns ju en hel del mikar man ser på båda ställen. AKG C414 är ju ett lysande exempel på det.

Sen behöver ju inte allt vara förutbestämt heller. Så länge man har bra gain före feedback kan man gott använda vissa "renodlade studiomickar" live. Själv kör jag 90% kondingar på trummor live, det har bara blivit så då man genom åren hittat sina favoriter. Eftersom trummor oftast har hög output nyttjar jag ofta proximityeffekten hos njure/supernjure genom att först och främst placera mikrofoner på ett sätt som efter musikstilen och trummornas stämning ger ett så schysst ljud som möjligt att utgå ifrån = mindre krafs i EQ och dynamik vid mixplats.

Om soundet man eftersträvar strider mot hur rummet svarar live och slask från PA, får man börja kruxa, ställa attack/releasetider på gate och comp för att färga ljudet ihop med den EQ man behöver och kanske begränsa klangtider. Säg att man vunnit 3dB i gain före feedback genom en läckmässigt sett bättre mikrofonplacering, men inte längre får det sound man önskar. Ibland kan det vara riktigt kul dock att få en golvpuka att sjunga i en lång ton genom att ligga på kontrollerad rundgång vid en viss frekvens som sedan gaten långsamt klarar att tona ut.

Fördelen i en studio är väl att man kan jobba med rummet på ett positivt sätt och jobba med omni-mickar med låg proximityeffekt som tar upp jämnare frekvensmässigt på avstånd och också "hör rummet" mer. Live jobbar man ofta mot rummet och det som händer där, som Hasse Queisser nämner gällande gate:ar etc. Du har ju inga rundgångsrisker i studio och möjligheten att skapa något unikt med okonventionella metoder är något som inte alls används på samma sätt live.

Har man däremot riktigt bra förutsättningar live, sitter bra i lokalen och har en dynamisk och välljudande rigg så slår det enligt mig vilken inspelning som helst att få uppleva det live. Hörde en trumslagare i somras som fick mig att gråta av välbehag!

Till syvende och sist är det inte arbetsmetod och materialval utan öronen som skall avgöra om det som är gjort är bra eller inte, vilket är 100% gemensamt mellan live och studio.

// Gustav

För att spinna vidare på Hasses (och Gustavs, som han skrev medan jag skrev detta ) svar -
i studio är miljön som regel väldigt kontrollerad och styrbar. Den är dessutom användbar genom att man har möjlighet, om man vill, att utnyttja den naturliga rumsklangen i inspelningsrummet. Den biten är förstås till stor del en fråga om tycke och smak; det finns de produktioner där det är helrätt att närmika alla instrument ganska precis som på en livescen och med samma eller liknande mikrofoner - och det finns de produktioner där det är mer rätt att fånga ljud på litet avstånd med en naturligare klang och litet bidrag av rumsakustik.
En kombination är vanligt vid inspelning, att närmika instrument och samtidigt spela in ambiens med en eller flera mikar på längre håll för att sedan bestämma lagom blandningsförhållande i mixningen.
Ambiensmikar, och även ibland närmikar, är ibland rundtagande eller rent av åttor. De båda karakteristikerna har man sällan användning för live (utom rundtagande myggor på exempelvis bleckblås eller stråkar på mycket nära håll), på motsvarande sätt använder man sällan supernjurar i studio.
Den viktigaste skillnaden mellan olika riktningskarakteristiker (främst rundtagande - njure - supernjure) i det här sammanhanget är att en rundtagande mikrofon behåller samma ljudkaraktär oavsett riktning och avstånd till ljudkällan. Ju mer uttalat riktningskänslig en mikrofon är, desto mindre riktigt låter den (som regel) off-axis, plus att proximityeffekten gör att basåtergivningen hos en riktad mikrofon hänger intimt ihop med avståndet till ljudkällan.

en sak som ingen har nämnt tidigare är priset.

en SM57 tål mer stryk och kostar mindre än en studiomic. åtminstone förr.
Att den låter sämre var väl försumbart med tanke på dåtidens högtalarsystem och att den har mer gain före feedback.

Dels har ju anständiga studiomicar gått ner i pris.

Sen har det ju kommit en hel del bra dynamiska micar som inte låter helt olikt kondensatormicar.

Nu svävade jag ut lite, men jag antar att det jag vill komma till är att traditionen utgår från en tid när man hade sina Neumann-micar inlåsta i ett skåp i studion också hade man sina Shure-micar som man inte behövde vara lika rädd om live. (nog för att de väl dök upp i studion också)

Medan nu skulle man ju faktiskt kunna köpa en bunt Sennheiser e904 och använda både live och i studion utan att skämmas alltför mycket.

Sen finns det ju så fina högtalarsystem nu att det är lättare och känns riktigt värt att använda bra micar.

Själv använder jag ofta kondensatormicar live med relativt stora upptagningsmönster och det upplever jag mycket sällan som en källa till problem.

En annan aspekt är ju att inspelning i hem och projektstudio blir allt vanligare, vilket borde leda till att användningen av närmicning i studio ökar generellt sett.

Anton Stjärnbrandt skrev:Sen har det ju kommit en hel del bra dynamiska micar som inte låter helt olikt kondensatormicar.

Utan att vilja låta gnällig - men dynamisk/kondensator är nog den minst relevanta skillnaden mellan studio- och liveanvändning hos mikrofoner, om den ens kan sägas vara en sådan skillnad. Viktigare skillnader är kanske dels som du nämner mekanisk stryktålighet, dels riktningskarakteristik och i viss mån prestanda som egenbrus och linjäritet. Väldigt många mikrofoner är lika användbara i studio som live, oavsett om de har kondensator- eller dynamiska kapslar.

mikael, visst har du rätt i det.

Vill tacka alla som hjälpt till med tankar och svarat på hur ni mickar och själva tycker.
Då var mitt sista arbete för SAE klart och inlämnat.

MVH
Andres

Du kan inte lägga upp det här så dom inblandade mfl kan läsa arbetet?

Den störta och VIKTIGASTE skillnaden mellan live och studio måste jag ändå säga är rumsmickningen. Rummet är otroligt viktigt i studiosammanhang. Mick teknik är densamma (utom just rumsmickningen då). Så om du ska skriva om studiomickning så bör du nog ta med en hel det om just rummets betydelse. vilket är kirurgi intill nerverna om man ska täcka alla frekvensområden. I ett bra rum mickar jag trummor med ca 3-4 bra mickar, live kan det behövas 7-8. En annan stor skillnad är mickposition (speciellt överhäng samt kaggmick). Man behöver vara ganska exakt mått mässigt för att inte få fasfel och dylikt vid studiomickning. Den är en hel vetenskap att "skapa" ljud i studio, och innefattar en hel del matematik.

Live måste jag faktiskt påstå är enklare eftersom man använder mindre känsliga mickofoner och därför inte får samma problem.

Finns tonvis att läsa på nätet. Lycka till!
/j

Visst kan jag göra det.
Lägger upp det under veckan.