För att spinna vidare på Hasses (och Gustavs, som han skrev medan jag skrev detta

) svar -
i studio är miljön som regel väldigt kontrollerad och styrbar. Den är dessutom användbar genom att man har möjlighet, om man vill, att utnyttja den naturliga rumsklangen i inspelningsrummet. Den biten är förstås till stor del en fråga om tycke och smak; det finns de produktioner där det är helrätt att närmika alla instrument ganska precis som på en livescen och med samma eller liknande mikrofoner - och det finns de produktioner där det är mer rätt att fånga ljud på litet avstånd med en naturligare klang och litet bidrag av rumsakustik.
En kombination är vanligt vid inspelning, att närmika instrument och samtidigt spela in ambiens med en eller flera mikar på längre håll för att sedan bestämma lagom blandningsförhållande i mixningen.
Ambiensmikar, och även ibland närmikar, är ibland rundtagande eller rent av åttor. De båda karakteristikerna har man sällan användning för live (utom rundtagande myggor på exempelvis bleckblås eller stråkar på mycket nära håll), på motsvarande sätt använder man sällan supernjurar i studio.
Den viktigaste skillnaden mellan olika riktningskarakteristiker (främst rundtagande - njure - supernjure) i det här sammanhanget är att en rundtagande mikrofon behåller samma ljudkaraktär oavsett riktning och avstånd till ljudkällan. Ju mer uttalat riktningskänslig en mikrofon är, desto mindre riktigt låter den (som regel) off-axis, plus att proximityeffekten gör att basåtergivningen hos en riktad mikrofon hänger intimt ihop med avståndet till ljudkällan.